kimalm

You never knew that you could fly
over the rainbow into the sky
If someone told you were you belong
you wouldn't hear it just tell them they're wrong
You didn't listen 'cause you didn't know
that you need your heart if you wanna grow

You want to be a moviestar
but you just look really bizarre
You gotta change you need to step out
There's not a question there's no dubt
You'll be a big girl I'm sure some day
You'll find your place in some strange way

Visselsolo! :D

Jag parkerar på parkeringen vid polisen efter uppkörningen.

Hej vad jag har tråkigt. Hela helgen har varit tråkig. Känner mig så sjuk oinspirerad. Inte vill jag börja skolan heller. Jag vill ha roligt. Alternativt gosa ner mig nånstans utan dåligt samvete.

"Det brukar vara mig folk menar när dom säger du!"

Min pappa står i universums centrum.

Och ännu en jul har kommit och gått. Jag slog till med en förkylning/magsjuka de sista skoldagarna, så jag har haft jular jag mått bättre fysiskt. Jag tyckte jag var hemskt duktig och social som iaf duschade och tog på mig en bh.

Det roligaste som hänt de senaste dagarna var när vi var i Knösta och sjöng på en gudstjänst, och Emmas mage kurrade JÄTTEhögt.
"Nu ber vi i tystnad..."
"GRAAAOOOOOW"

Kul var också när Fredrik hittade ett stort hål i sin tröja.
"WOW vilket stort hål!"
Det var hålet för armen.

Vi hade precis vaknat och låg och pratade. Jag var på funderarhumör och låg och kände på min mage.

"Har du tänkt på att vi är rätt lika smala?"

Fredrik tittade jätteförvånat på mig, nästan förolämpat.

"Men du har ju tuttar?"

Tycker att allt är lite tråkigt och jobbigt just nu, så vad är bättre än en liten bild för att pigga upp tillvaron? Helst då när bilden är så stilig som denna! :)

Retsmah kom fram och satte sig vid fötterna på Erah och lyfte sitt glada barnansikte mot henne. Precis som resten av klanen hade hon ett avlångt huvud med bakåtlutad panna och mer en utskjutande underkäke än haka. De hade kraftigt underbett. Näsan var bred och platt och ögonbrynen kraftigt markerade. Retsmahs hår var brunt medan Erahs mer skiftade i rött. Deras kroppar var kompakta och muskulösa, de var inte särskilt snabba men desto starkare. De var anpassade till ett rätt så hårt klimat, med kroppsbehåring påminnande om päls.

Även om det var mitt i sommaren behövde man inte gå särskilt många mil från klanens grotta innan man skymtade den allt mer utbredande inlandsisen borta vid horisonten. Den korta sommaren hade ingen inverkan på isen. Den medförde ett problem som blev allt svårare att ignorera. Med inlandsisen krypandes närmare från norr, och den allt större utbredningen av Homo Sapiens Sapiens från söder fann den lilla klanen med Neandertalare sig instängda mellan två starka hot mot deras existens. Tiden började rinna ifrån dem, och de visste att de behövde kämpa för att överleva.

Det här är en tråkig tid. Det är mörkt, det är kallt och allt känns tråkigt. Och det blir inte bättre när man tänker att det kommer bli ännu mörkare och ännu kallare. Sen finns det ju trevliga saker som prov och inlämningsuppgifter som liksom lyser upp stämningen!

Att krypa in nånstans där det är varmt och inte komma ut fören vid lucia känns som en otroligt bra idé. Om vi sen spolar över januari, februari och stora delar av mars så är jag med igen :)

Jag bara älskar den här.

Jag är på toa. Mitt i kissningen hör jag ett stort BRAK. Borta max tre minuter. När jag kommer ut igen står Fredrik och tittar på mig med skamsen blick, och håller upp min soffa som vält in i bokhyllan. Saker från bokhyllan ligger lite överallt, och han får inte upp soffan igen. Han skulle bara slå igång CDn.
"Det är sånt som händer", försöker han rädda situationen.
Nej, det är det inte.

Jag fnissar fortfarande. Inte med, men åt.

Har gjort en iakttagelse eller vad man säger, på hur mycket mitt humör styr min sociala förmåga. Idag tog jag upp en konversation med en tjej jag aldrig sett förut, för att det kändes naturligt och bra. För att tio minuter senare inte hitta något sätt att ta kontakt med en grupp kompisar. Men det är väl högst naturligt. Dåligt humör, dåligt självförtroende, bra humör, bra självförtroende. Jag kan känna mig liten och osynlig, och jag kan känna det som att alla tittar på mig för att de ser hur awesome jag är.

 

Eller så kan jag bara vara jag.

Jag har upptäckt att det är väldigt roligt att måla. Jag har bara två färger, men det är nog bäst så.

Jag har inget att göra. I flera dagar. Inte okej. Jag har massa skolarbete jag ju skulle kunna passa på att göra nu, så slipper jag sen, när jag har något att göra. Men det går ju inte. Då skulle jag vara förståndig, duktig och självdiciplinerad, och så långt behöver vi kanske inte gå. Det behövs lite stress för att få saker gjorda. Man är aldrig så flitig som dagen innan något ska vara klart!

Så nu ska jag låta ännu en meningslös dag gå. Jippie.

Forsa församlingsgård, 26 oktober. Syföreningen.

En viss Ki Malmqvist går in, gömmer sig nervöst så mycket hon kan bakom kyrkoherde/präst Marie, och försöker se så söt och snäll ut som det bara går. Framför mig sitter 12 dömande tanter med tillhörande handarbete runt ett bord.

Att bli som dom kommer vara mitt mål i livet. Vilka tanter! Vilken drivkraft, vilken energi! Vilket ljud. Minst 10 tanter pratade samtidigt, och tillslut erkände en av dom att hon inte hörde ett dugg vad någon annan sa. Men det verkade inte få tyst på henne. Stackars Marie som skulle hålla någon sorts andakt satt där och försökte med lugn röst få tyst på dom, hon sa flera gånger till mig att bara hon väntade så skulle de bli tysta. Hon började se mindre och mindre säker ut och mer och mer förtvivlad. Tillslut röt en av tanterna till henne att ska man ha nåt i livet, då får man allt jobba för det! Av väntan kommer ingenting. Marie såg helt plötsligt väldigt liten ut och sa att så hade hon då inte lärt sig.

Det roligaste var när en tant sa att hennes man brukade säga att det var tuttar högst upp i hörnet på altartavlan, något hon tyckte var så dumt eftersom det helt klart var änglar. Detta delade in tanterna i två grupper, för efter en stund kom det fram att alla utom två såg bröst. Den här diskussionen har jag haft med Maja och Emma, de ser bröst båda två medan jag fortfarande inte gör det, fast jag verkligen försöker. Helt klart änglar!

En sak är i alla fall säker. Världens bästa fika serveras gratis hos syföreningen.

Idag övningskörde jag pappas minibuss. Jag satt och skrattade konstant de första 10 minuterna. Oj så roligt det var. Den är stor, växelspaken sitter på fel ställe och man sitter skithögt och jättelångt fram eftersom det inte finns något som sticker fram, motorn sitter nånstans i mitten. Och ratten går att vrida typ två varv mer än på en vanlig bil. Körde runt sjöarna och jag gillade inte alls att köra de slingrande smala vägarna med branta vägkanter. Bussen åkte och jag hängde med.

Igår var vi hos Adam Edh på filmkväll. Vi såg en film om ett gäng medelålders män som bestämmer sig för att börja strippa, sen gick vi på Hemköp. Maja påminde mig om när vi var i Genève och var ute och gick, det började bli mörkt och var nästan inga människor ute, och när vi gick runt ett gathörn kom det en svart man klädd helt i svarta kläder. Det gick så fort och jag blev skiträdd och skrek rakt ut. Verkligen illskrek. Sen skämdes jag jättemycket eftersom han kanske trodde att jag skrek för att han såg läskig ut och var svart, men det var bara för att jag blev överraskad. Detta hade jag förträngt.

Nu håller jag på bakar bullar. Det var hemskt duktigt av mig tycker jag. Ska gå och knåda nu.

För mig har sommaren inte börjat än har jag kommit fram till. Eller så är den redan över. Har väntat så mycket på den där sommaren, men har knappt alls registrerat att den är här. Tittar ut genom fönstret och ser kvällssolen mot gröna blad. Säger mig liksom ingenting. Vad gjorde jag förra året vid den här tiden? Sommaren -09 som var världens bästa sommar. Och världens värsta. Men det var sommar fullt ut, vad är det här liksom? Ingen sommarkänsla alls har infunnit sig. Kanske börjar bli gammal. Kanske börjar bli för beroende. Smärtan som uppstår när det inte finns någon närhet, att hitta styrkan och inse att det är värt att vänta. Att dom jobbiga stunderna vägs upp av dom underbara. Det finns liksom ingen annan väg, ingen mittbana, inget enkelt alternativ.

Tyvärr.

"Man måste vara två om att vara sig själv."
-Ki Malmqvist

Det där med att veta precis när man kommer in i en sån där magisk skog kan vara lite knepigt. Kanske har du gått omkring där i flera minuter, men bara inte lagt märke till det. Det ska du inte vara orolig för. Har du vandrat in i magisk skog kommer du snart att veta det. Till en början skiljer sig en sån där magisk skog inte så mycket från din vanliga skog. Där finns träd och stora stenar och gräs. Men titta närmare på en av de små granarna. Ser den inte väldigt mjuk ut? Om du stryker försiktigt med handen över den känner du att den är täckt av fluffig päls, och klappar du den lite till kan du höra ett nöjt kurrande, precis som katten brukar låta.