kimalm

Det är konstigt det där. Hur man en dag inte har en tanke på nåt eftersom man inte vet att det finns, och sen helt plötsligt vet man vad man inte hade innan, och då saknar man det helt plötsligt hela tiden.

Äsch :D

"Hattifnattarna vände sina runda bleka ögon mot mumintrollets pappa. Han tog av sig hatten och började förklara. Medan han talade viftade hatifnattarnas tassar i takt, det gjorde pappan förvirrad och han trasslade in sig i en lång mening om horisonter och verandor och frihet och att dricka te när man inte har lust att dricka te."

Jag kramade min mamma igår och sa att jag älskar henne. Det har jag inte gjort på jättelänge. Hon kramade tillbaka och lät jätteglad. Sen tryckte hon ner mig i sitt knä och klargjorde för mig att även om jag råkar fylla 18 så kommer jag vara hennes barn länge till. Det känns tryggt att veta. Sen sjöng hon "Det satt en liten kråka" och kom snabbt fram till att hon inte orkade göra den med mig längre, jag var för stor. Jag kommer ihåg när vi satt i hallen och gjorde den, jag kan inte ha varit särskilt gammal, och jag skrattade och skrattade. Ett barn känner med hela sig själv. Ett barn är egoistiskt, men lyckas ändå ge så mycket. När ett barn har roligt har den verkligen roligt. Inget annat existerar just då. Inga känslor i stil med "visst, jag har roligt nu, men vad händer om en liten stund?" eller "förtjänar jag att ha roligt?" När ett barn är ledsen är den verkligen ledsen, inget kan vara värre då. För att några sekunder senare bytas ut mot att ha jätteroligt.

Det som gjorde ondast som barn var när man slog sig. Jag slog mig med en hammare på knät en gång. Helvete vad det gjorde ont.

Det som gör ondast när man blir äldre är det som inte syns. Det som inte går att blåsa på för att det ska kännas bättre. Det där inuti. Kärleken och smärtan som river i en och hotar att slita sönder en när man skriker för full hals. Tårarna som inte räcker till.

Att kunna känna helt och fullt kräver träning, trots att vi alla kunde det när vi var små. Var vi smartare då, eller för bara dumma för att ifrågasätta?

Jag längtade efter vår. Våren kom. Genast längtade jag efter sommar. Sommaren kom. Jag började sakna mina tjocka mysiga tröjor, och att kunna sitta inne utan dåligt samvete. Hösten kom. Allt var mörkt och trist så jag längtade efter vintern. Vintern kom. Allt blev kallt och krångligt så jag längtade efter våren.

Jag längtade efter att växa upp, slippa osäkerheten hos ett barn. Nu fyller jag vuxen och det skrämmer mig mer än det mesta.

Jag längtade efter kärlek, men när jag hittade den blev det fel. Jag längtade, och fruktade fler fel. Jag hittade rätt och är nu på ständig jakt efter fel.

Jag var lycklig att få bort finnen i pannan. Tills finnen på hakan dök upp.

Jag var sugen på en kaka så jag åt en kaka. Nästa dag ångrade jag att jag inte sparade kakan.

Jag smiter in i gamla minnen och blir sorgsen, när jag blir sorgsen blir jag arg och när jag blir arg blir jag sorgsen igen.

Men ändå.

Jag är jävligt bra måste jag säga.