kimalm

Retsmah kom fram och satte sig vid fötterna på Erah och lyfte sitt glada barnansikte mot henne. Precis som resten av klanen hade hon ett avlångt huvud med bakåtlutad panna och mer en utskjutande underkäke än haka. De hade kraftigt underbett. Näsan var bred och platt och ögonbrynen kraftigt markerade. Retsmahs hår var brunt medan Erahs mer skiftade i rött. Deras kroppar var kompakta och muskulösa, de var inte särskilt snabba men desto starkare. De var anpassade till ett rätt så hårt klimat, med kroppsbehåring påminnande om päls.

Även om det var mitt i sommaren behövde man inte gå särskilt många mil från klanens grotta innan man skymtade den allt mer utbredande inlandsisen borta vid horisonten. Den korta sommaren hade ingen inverkan på isen. Den medförde ett problem som blev allt svårare att ignorera. Med inlandsisen krypandes närmare från norr, och den allt större utbredningen av Homo Sapiens Sapiens från söder fann den lilla klanen med Neandertalare sig instängda mellan två starka hot mot deras existens. Tiden började rinna ifrån dem, och de visste att de behövde kämpa för att överleva.

Det här är en tråkig tid. Det är mörkt, det är kallt och allt känns tråkigt. Och det blir inte bättre när man tänker att det kommer bli ännu mörkare och ännu kallare. Sen finns det ju trevliga saker som prov och inlämningsuppgifter som liksom lyser upp stämningen!

Att krypa in nånstans där det är varmt och inte komma ut fören vid lucia känns som en otroligt bra idé. Om vi sen spolar över januari, februari och stora delar av mars så är jag med igen :)

Jag bara älskar den här.

Jag är på toa. Mitt i kissningen hör jag ett stort BRAK. Borta max tre minuter. När jag kommer ut igen står Fredrik och tittar på mig med skamsen blick, och håller upp min soffa som vält in i bokhyllan. Saker från bokhyllan ligger lite överallt, och han får inte upp soffan igen. Han skulle bara slå igång CDn.
"Det är sånt som händer", försöker han rädda situationen.
Nej, det är det inte.

Jag fnissar fortfarande. Inte med, men åt.

Har gjort en iakttagelse eller vad man säger, på hur mycket mitt humör styr min sociala förmåga. Idag tog jag upp en konversation med en tjej jag aldrig sett förut, för att det kändes naturligt och bra. För att tio minuter senare inte hitta något sätt att ta kontakt med en grupp kompisar. Men det är väl högst naturligt. Dåligt humör, dåligt självförtroende, bra humör, bra självförtroende. Jag kan känna mig liten och osynlig, och jag kan känna det som att alla tittar på mig för att de ser hur awesome jag är.

 

Eller så kan jag bara vara jag.

Jag har upptäckt att det är väldigt roligt att måla. Jag har bara två färger, men det är nog bäst så.

Jag har inget att göra. I flera dagar. Inte okej. Jag har massa skolarbete jag ju skulle kunna passa på att göra nu, så slipper jag sen, när jag har något att göra. Men det går ju inte. Då skulle jag vara förståndig, duktig och självdiciplinerad, och så långt behöver vi kanske inte gå. Det behövs lite stress för att få saker gjorda. Man är aldrig så flitig som dagen innan något ska vara klart!

Så nu ska jag låta ännu en meningslös dag gå. Jippie.