Rujd-klanen
Retsmah kom fram och satte sig vid fötterna på Erah och lyfte sitt glada barnansikte mot henne. Precis som resten av klanen hade hon ett avlångt huvud med bakåtlutad panna och mer en utskjutande underkäke än haka. De hade kraftigt underbett. Näsan var bred och platt och ögonbrynen kraftigt markerade. Retsmahs hår var brunt medan Erahs mer skiftade i rött. Deras kroppar var kompakta och muskulösa, de var inte särskilt snabba men desto starkare. De var anpassade till ett rätt så hårt klimat, med kroppsbehåring påminnande om päls.
Även om det var mitt i sommaren behövde man inte gå särskilt många mil från klanens grotta innan man skymtade den allt mer utbredande inlandsisen borta vid horisonten. Den korta sommaren hade ingen inverkan på isen. Den medförde ett problem som blev allt svårare att ignorera. Med inlandsisen krypandes närmare från norr, och den allt större utbredningen av Homo Sapiens Sapiens från söder fann den lilla klanen med Neandertalare sig instängda mellan två starka hot mot deras existens. Tiden började rinna ifrån dem, och de visste att de behövde kämpa för att överleva.
