kimalm

Sträck på dig, tro på dig själv. Ingen annan än du styr ditt liv.
Viiiiist. Som fan att dom gör. Du kan intala dig själv att du är hur stark och självständig som helst, men vad andra gör, det gör ändå ont. Ondare, eftersom du inte kan höra deras tankar. Vad skulle du inte ge ibland för att kunna lyssna i någons huvud?
I kampen känslor mot vilja och förnuft vinner tyvärr känslor ganska hårt.

Hittade en novell jag skrev för typ två år sen.


"Vill du hitta på nånting efter skolan?" Så. Nu var det sagt. Han vände sig mot sina kompisar med en min som fick dem alla att börja garva.
"Om jag vill hitta på nånting, med dig?" Han gjorde en konstpaus så hans kompisar kunde skratta igen. Han tog på sig en min som om han pratade till ett barn. "Du, jag är jävligt trött på att ha dig efter mig hela tiden. Inse, du är ful och ingen kille är intresserad av dig."
Hela jag trycktes ihop som av en osynlig hand och jag kände tårarna stiga i ögonen.
"Kolla, nu grinar hon också!" Det kändes som de var överallt runt mig, och hans ord ekade runt väggarna. Du är ful.. Stick härifrån.. Du är onormal.
Jag sprang. Jag armbågade mig fram genom hela korridoren, med tårarna rinnandes nedför kinderna. Hemma tog jag första vassa sak jag hittade, ett rakblad, och satte det mot handleden. Jag andades häftigt och gjorde mig beredd att skära. Rummet började snurra och jag kastade mig fram och spydde istället. Jag snyftade häftigt och sneglade mot rakbladet jag tappat på golvet. Jag tog upp det och snurrade det mellan fingrarna. Jag kunde se min egen spegelbild. Det var som det pratade med mig. Helt plötsligt hade jag skärt ett litet hål på armen. Det sved lite men det kändes bra. Jag skar lite på andra armen också. Gjorde det inte mindre ont inuti? Rakbladet log mot mig. Ett snitt till, och ett till. Blodet rann ned på mina jeans och på den vita mattan. Blodröd.. Jag log mot bladet, och det log mot mig. Vi hade en hemlighet tilsammans. I takt med att mattan blev rödare började jag bli mattare. Jag såg en fågel flyga in i rummet, en alldeles vit fågel. Men det var inte så konstigt, eftersom jag satt i en skogsglänta. Jag log mot fågeln. Bredvid mig satt Han. Jag log mot honom ocså. Mamma kom springades genom gläntan. Jag vinkade åt henne, och hon kom fram och slog mig i ansiktet. "Aj," tänkte jag argt, "varför gör du så?" Nu kom det mer folk, som också slog mig. "Men lägg av, aj!"
Bang! Gläntan var borta. Jag tittade upp på samma personer, men i en vit sjukhuskorridor. Lamporna fick mig att kisa.
"Kan du höra mig? Det är okej, du är på sjukhus."
Okej och okej, det var inte han som hade den där förbaskade lampan i ögonen. Jag såg fågeln sitta bredvid mig och le. Den flög iväg och jag red på dens rygg. Vi flög upp, upp, upp! Fågeln försvann och jag stod i ett hörn, inträngda av folk i masker. Längst fram stod han.
"Sluta häng efter mig hela tiden." Han blev större och större, eller var det jag som blev mindre? Jag krympte och krympte tills jag försvann genom att hål. Jag föll långt tills jag landade i en säng. Jag skrek.
"Doktorn, gör något!" Armar tog tag i mig och höll mig nere. "Ge henne lugnande!"
Äntligen. Tystnad.

Jag vill ha en kaka.

Idag när jag kom hem (mamma skickade in mig att handla, kravet för att hon skulle hämta mig, man känner sig väldigt vuxen när man går och handlar mjölk och frukt och sånt i vagn helt själv!) satte jag mig vid köksbordet och bläddrade i reklamhögen. Och obokstavligt slogs brutalt och blodigt till marken av alla JULPRYLAR. Visst, jul är himla mysigt och så men kom igen det är början av november. Jag har just medgivit för mig själv att okej det är höst nu. Det blir så ospeciellt när man drar ut på det så jäkla länge. Som Bond-filmer.

Om man tittar tillräckligt länge på något så kan två saker hända. Antingen lägger man märke till något nytt, positivt, eller så lägger man märke till något nytt, negativt. Visst finns alternativet att det inte händer nånting alls, men det beror antagligen på att du inte tittat tillräckligt länge, eller att du tittat ordentligt många gånger förut. Jag gillar när man åker bil eller buss på vägar man åkt jätte jättemånga gånger förut, som vägen in till stan, och bestämmer sig för att titta noga så långt in i skogen man kan t.ex, för man brukar upptäcka något nytt.
Titta en människa i ögonen. Hur länge känns det bekvämt?

Hur väl kan man lära känna sig själv? Genom att faktiskt erkänna vissa saker kommer man långt. Men många saker är svåra att erkänna. Svåra att upptäcka överhuvudtaget. Eller är dom det? Kommer inte det mesta fram om man verkligen fokuserar? Det där med att du vet vad du vill. Du vill bara inte riktigt inse det.

På toppen av ett berg sitter en flicka ensam. Hennes hår rör sig i vinden, men hennes ansiktsdrag har stelnat. Hennes själ har slutat önska, hennes liv är inget mer än nuet. Samma fråga rör sig runt runt i hennes huvud:

Vad gjorde jag för fel?

Hon tittar ner på sig själv men förstår ändå inte. Kan en människa dö av brustet hjärta?
I ett sista andetag släpper hon ut all ångest. Hon skriker för allt hon är värd. Hennes ansikte lever när hennes själ gör så ont.

Och efteråt.
Tystnad.
Tystnad överallt. Hon ligger på sidan, kramar sina bara ben mot bröstet.
Är det så här det är att dö, eller är det så här det är att födas?

Helvete! Mitt humör är inte på topp just nu -.-

Jag vill så gärna, men jag är inte alls pigg. Allt är mycket bättre, men jag har ingen ork alls. Mitt huvud tycker att jag är frisk men min kropp protesterar rätt ljudligt. Det känns jättekonstigt när jag går, jag liksom glider fram för att det är jobbigt att böja benen. Det är jobbigt att sitta upprätt på en stol. Jag har fortfarande lite feber.
Nu när jag äntligen släpat mig till datorn vägrar facebook, den ville att jag skulle uppdatera nån grej så då gjorde jag det, men den vill fortfarande att jag ska uppdatera den. Då blev jag sur och ville typ hoppa upp och ner frustrerat men det orkar jag inte.
Jag är inte ens chokladsugen. Tror jag.

Blöhöhö, det går över, det är bara jag-har-legat-inne-flera-dagar-syndromet...