kimalm

Har gjort en iakttagelse eller vad man säger, på hur mycket mitt humör styr min sociala förmåga. Idag tog jag upp en konversation med en tjej jag aldrig sett förut, för att det kändes naturligt och bra. För att tio minuter senare inte hitta något sätt att ta kontakt med en grupp kompisar. Men det är väl högst naturligt. Dåligt humör, dåligt självförtroende, bra humör, bra självförtroende. Jag kan känna mig liten och osynlig, och jag kan känna det som att alla tittar på mig för att de ser hur awesome jag är.

Eller så kan jag bara vara jag.