kimalm

Det där med att veta precis när man kommer in i en sån där magisk skog kan vara lite knepigt. Kanske har du gått omkring där i flera minuter, men bara inte lagt märke till det. Det ska du inte vara orolig för. Har du vandrat in i magisk skog kommer du snart att veta det. Till en början skiljer sig en sån där magisk skog inte så mycket från din vanliga skog. Där finns träd och stora stenar och gräs. Men titta närmare på en av de små granarna. Ser den inte väldigt mjuk ut? Om du stryker försiktigt med handen över den känner du att den är täckt av fluffig päls, och klappar du den lite till kan du höra ett nöjt kurrande, precis som katten brukar låta.

Jag var på stan idag. Det var såhär kul: >0< Inte kul alls alltså. Kom väl ner till en sisådär halv fyra, optiker-tid halv fem, ensam på stan en timme, inga problem tänkte jag! En timme har nog aldrig varit så lång. Var runt i alla affärer, satt en stund och såg ensam ut, pratade med Maja en stund, då hade det gått en halvtimme. Yey. Hos optikern var jag ca 7 minuter, precis så jag missade halv fem-bussen, alltså vänta till halv sex. Ensam igen. Yey! Tvingade Lisa att sms:a med mig, gick runt, såg förvirrad ut, följde efter små barn, allt för att tiden skulle gå. Det gick en unge och sa "fosil! :D Åh, fosil! Fosil! Fosil! :D" varje gång hon såg ett fosil i golvet i Fyren, och det hade hon ju alldeles rätt i. Det har jag då aldrig tänkt på. Det var fosiler överallt. Så spännande! Fast jag var så less så det var inte så spännande. Det var roligare när mamman till ungen sa "En sån vill du väl ha?" och ungen svarade "Aldrig!" och lät förnärmad. Nu pratar vi om en liten flicka i rosa, det var rätt roligt. Nu lät det ju inte så roligt. Äsch!
Åter till historien.
Sisådär 7 min i halv började jag röra mig mot stationen för att ta halv-bussen. Vid bion möter jag min buss. Panik. Springa upp till kyrkan. Bussen går visst fem i halv sex.
Kommer hem, äter, tar ur linserna och nyper mig i ögat. Yey! Precis lika mysigt som det låter.

Nej. Vissa dagar ska man stanna inne. Speciellt om det är kalla regniga dagar. Seriöst, kalla händer... Väldigt kalla händer.

"Den tyngsta vikten i vågskålen. - Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig: "detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt, och alltihop i samma ordningsföljd - även denna spindel och detta månsken mellan träden likaväl som detta ögonblick och detta mitt besök. Existensens eviga timglas ska vändas och vändas igen - och du själv på samma gång, du lilla stoftkorn i stoftet!" - Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: "Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal!" Om den här tanken finge makt över dig, så skulle du, sådan du nu är, förvandlas och kanske krossas av den; den ständigt återkommande frågan: "Vill du uppleva detta en gång till och otaliga gånger till?" skulle ligga som den tyngsta vikten i vågskålen i allt ditt handlande!"

Ur Filosofen och vargen, av Mark Rowlands.

Jag satt och borstade tänderna när jag läste det här. Jag kände som ett tryck över bröstet, det blev tungt att andas och hela kroppen kändes spänd. Jävligt bra fråga. Text. Är jag så nöjd med mitt liv att jag vill leva det om och om igen? Borde man inte vara det? Det är väl det man ska kämpa för. Den yttersta lyckan. Att inte vilja ändra nånting.

Osäker på om den tanken är skrämmande eller häftig.